larsingels.se  
STARTSIDAOM LARSTJÄNSTERBÖCKERTEXTERBILDERNÄTVERK
  Texter av Lars Ingels
 

Publicerad: 2013-03-08

Så arrangerar man ett OS

Oavsett huruvida Sverige åter kommer att stå som värd för ett olympiskt spel kan det vara intressant att få veta hur man arrangerar ett OS, eller hur? Här är fem läsvärda böcker för den som vill veta – skrivna av fem personer som alla varit högsta chef för organisationskommittén vid ett olympiskt spel under de senaste tre decennierna: Los Angeles, Calgary, Lillehammer, Salt Lake City och Vancouver.




Av: Lars Ingels

Det handlar för det mesta inte så mycket om själva spelen, utan mer om hur arbetet inför spelen gick till och hur man leder ett sådant arbete. Men det är fem spännande och intressanta böcker där man verkligen får följa ”spelet bakom kulisserna”. OBS! Böckerna är obligatorisk läsning för den som tänker ansöka om ett OS!

Made in America, his own story
Författare:
Peter Ueberroth
Utgiven: 1985
Organisationskommitté/OS: LAOOC, 1984
Citat: ”Den 4 augusti 1980, morgonen efter avslutningen av spelen i Moskva, stirrade ett foto av L.A:s stadsflagga tillbaka på mig från förstasidan av Los Angeles Times. En klump bildades i min hals. Det var vår tur. Vår fyraårsperiod hade börjat. Fyra år verkade inte som så lång tid längre. Det var nu dags för LAOOC att förvandla ett område som var 160 km långt och 80 km brett till en jättelik olympisk lekplats. De flesta kallade området för Los Angeles. Jag kallade det för en mardröm.”

Bokens titel kan sägas syfta på hur Peter Ueberroth själv började ”med två tomma händer” och skapade ett av världens största reseföretag – First Travel – men också hur han kom att leda arbetet med att skapa ett olympiskt spel helt utan skattemedel, som dessutom gjorde ett överskott på 215 miljoner dollar. Pengar som gick tillbaka till den amerikanska idrotten och ungdomen.

När Ueberroth blev tillfrågad 1979 om han ville leda arbetet med sommar-OS hade Los Angeles redan tilldelats spelen (man hade också varit den enda kandidaten). Boken handlar i huvudsak om åren fram till OS, om arbetet med sponsring, media, arenor och säkerhet. Men självklart också om det politiska spelet mellan öst och väst och bojkotthotet: Den 8 maj 1984, samma dag som den olympiska fackelstafetten startade i hällregn i New York, meddelade Sovjet att man inte skulle sända några aktiva till OS. Peter Ueberroth beskriver möten med såväl USA:s president Ronald Reagan som Kubas ledare Fidel Castro. Men också hur man stöttade Rumänien när landet ville bryta öststatsbojkotten.

Trots bojkotten deltog 140 nationer, som då var det största antalet någonsin i ett olympiskt spel. En viktig framgångsfaktor 1984 var att den olympiska fackelstafetten genom 33 amerikanska stater blev så lyckad och ökade intresset och höjde stämningen inför spelen.

----------------------------------------------------------------

It’s how you play the game, the inside story of the Calgary Olympics
Författare:
Frank W. King
Utgiven: 1991
Organisationskommitté/OS: OCO’88, 1988
Citat: ”Tillsammans kunde vi bygga en helt komplett uppsättning sportanläggningar som var bättre än de som redan existerade på andra platser. Vi började se en chans att göra enormt mycket nytta genom att bli värd för de olympiska vinterspelen. Vi beslutade att höja våra mål över våra föregångares och inte bara vinna omröstningen, utan också att göra Calgarys vinterspel de bästa någonsin.”

Till skillnad från Peter Ueberroth så var Frank W. King med redan från början 1978 när Calgary bestämde sig för att söka 1988 års vinterspel. Det kan tyckas lite märkligt att man vågade söka med tanke på Montreals ekonomiska fiasko 1976. Men Edmonton hade arrangerat Samväldesspelen 1978 och gjort det med ekonomisk vinst. Boken anknyter och tar vid efter Ueberroth och Los Angeles, i och med att 80-talet var en tid när IOK förändrades i grunden och blev mer marknadsinriktat.

Calgary (med Banff) hade vid tre tidigare tillfällen försökt få OS, men denna gång var det nya personer som ledde stadens ansökan. Boken är förstås extra intressant för oss svenskar i och med att Calgary besegrade Falun/Åre i IOK:s omröstning 1981. Calgary hade inga anläggningar färdiga, så calgarianerna sade inte till IOK-ledamöterna att ”vi ska göra så här”, utan i stället sade de ”vi behöver er hjälp” och frågade ”hur tycker ni vi ska göra?” På så sätt var det IOK som i mångt och mycket fick sin vilja fram i Calgarys ansökan. Man skaffade även en spansktalande medarbetare som naturligt kunde tala med de latinska IOK-ledamöterna. En annan medveten strategi var att trots att man förstod att en IOK-ledamot skulle rösta på en annan kandidat (Falun/Åre eller Cortina) så bad man att få bli dennes andrahandsval. Detta skulle visa sig vara en vinnande strategi eftersom Calgary slog Falun rejält i den andra och avgörande röstningsomgången.

För första gången någonsin lyssnade en OS-arrangör också på TV-bolagens önskemål och ingående beskrivs dagen då de amerikanska TV-rättigheterna auktionerades ut och inbringade då historiska 309 miljoner US-dollar. I övrigt behandlar boken såväl storpolitiska frågor som roliga anekdoter, och hur man övervann intern och extern kritik och hur den högste biljettansvarige sparkades för bedrägeri. Calgary nådde sitt mål i och med att IOK-presidenten Samaranch vid sitt avslutningstal kallade spelen för ”the best ever”, de bästa någonsin.

----------------------------------------------------------------

Et eventyr blir til: Veien til Lillehammer
Författare:
Gerhard Heiberg
Utgiven: 1995
Organisationskommitté/OS: LOOC 1994
Citat: ”Sett med et noenlunde erfarent lederblikk gikk planleggningen og gjennomföringen av arrangementet overraskende smertefritt, alle forhold tatt i betraktning. Det samme gjelder det påfölgende eventyret, Paralympics.”

När Sverige 1981 förlorade OS-omröstningen i Baden-Baden och inte fick vinter-OS 1988, då bestämde sig Lillehammer för att söka OS. Man fick det inte 1992 men man fick det 1994.

Gerhard Heiberg hade en bred ledar- och näringslivsbakgrund när han blev OS-chef 1989. En rolig episod är när den norske statsministern Jan P. Syse ringer upp Heiberg mitt i natten och säger att han gärna vill ”at du påtar deg vervet som sjef for LO…” En företagsledare som fackföreningsledare? Det snurrade i huvudet på Heiberg innan statsministern förklarat sig: ”Sa jeg LO? Jeg menet selvfölgelig OL. De olympiske vinterleker.”

Heiberg tog jobbet och i boken beskrivs hur man enade olika viljor, bland annat när det gällde utplaceringen av de olika arenorna, samt att man enades om att man skulle arrangera vinterspel som världen inte sett maken till tidigare – och att det skulle ge en viss avkastning på det satsade kapitalet. Men finansieringsproblemen gjorde att gamarna samlades: Calgarys borgmästare ringde (också mitt i natten) och meddelade att Calgary var redo att ta över om Lillehammer inte skulle klara av det hela. I Östersund var man också beredda. Till slut gick Stortinget med på en statsgaranti på 7 miljarder, jämfört med ursprungligt beräknade 1,7 miljarder…

Man enades om fem kärnvärden som OS skulle kännetecknas av: Närhet, delaktighet, glädje, naturlighet och fair play. Man planerade verkligen för en folkfest, som det också blev. Man utförde också simuleringar och övningar i förväg, i händelse något skulle gå fel under de 16 dagarna. Men vid avslutningsceremonin kunde IOK-president Samaranch än en gång yttra: ”The best Winter Games ever.”

Gerhard Heiberg är sedan september 1994 ledamot av IOK.

----------------------------------------------------------------

Turnaround: Crisis, Leadership, and the Olympic Games
Författare:
Mitt Romney
Utgiven: 2004
Organisationskommitté/OS: SLOC 2002
Citat: ”Den olympiska upplevelsen jag har valt att skriva om visar på kraften i att formulera en vision med ett högre syfte och som erbjuder utmaningar utöver det som normalt förväntas. Det är ledarskapets uppgift.”

Mitt Romneys namn har givetvis blivit extra intressant, i egenskap av republikansk presidentkandidat 2012. Men den här boken handlar om hur han 1999 fick det svåra jobbet att leda Salt Lake Citys OS-arbete efter att den stora mutskandalen blivit känd. Inte nog med det, sedan tillkom terroristhotet efter 11 september-attackerna i New York och Washington – ironiskt nog samma dag som Mitt Romney var i Washington för att diskutera frågor kring den olympiska säkerhetsbudgeten…

Romney hade grundat och varit företagsledare för ett finansbolag i miljardklassen. Men hans fru övertalade honom att ta OS-jobbet när han blev tillfrågad på hösten 1998. Problemen och utmaningarna var större än väntat, och hade han vetat detta på förhand skriver han att han kanske hade skrämts bort. Romney hade dock de nödvändiga ledaregenskaperna och hade framför allt erfarenhet av att vända utvecklingen för krisdrabbade företag.

Han kommenterade aldrig mutskandalen, som han inte hade haft något att göra med, utan såg bara framåt. En total öppenhet och offentlighet av SLOC:s fortsatta arbete beslutade man också om, vilket var nödvändigt efter mutskandalen och det låga förtroende man åtnjöt. Efter ett möte med Utahs guvernör sattes fem punkter upp över vad man skulle göra: Man skulle skära i kostnaderna, skaffa nya sponsorer, skaffa federalt stöd, få donatorer och slutligen: Be! (Romney är mormon…) Men ett OS är komplext: Medan ett företag kan ha tio till femton olika funktioner hade spelen i Salt Lake 42 funktioner! Det gick dock så bra att efter några dagar kunde de dagliga avstämningsmötena med IOK under spelen ställas in. Allt flöt ändå.

En kul episod var vad Mitt Romney sade till en tilltänkt sponsor för den olympiska eldens fundament: ”Antingen hissar vi upp två Weber-grillar i en flaggstång eller också får vi det här konstverket!” Sponsorn ställde upp med pengarna och till slut gick spelen med vinst…

----------------------------------------------------------------

Patriot Hearts: Inside the Olympics that Changed a Country
Författare:
John Furlong
Utgiven: 2011
Organisationskommitté/OS: VANOC 2010
Citat: ”Allt måste vara förstklassigt, och vi skulle säkert komma att behöva icketraditionella lösningar på vardagliga problem. Mer än en gång blev vi tvungna att trolla fram en kanin ur en tom hatt.”

John Furlong emigrerade 1974 från Irland till Kanada. Tulltjänstemannen sade: ”Välkommen till Kanada. Gör oss bättre!” Furlong kom att arbeta inom olika delar av administrationen av idrotten. I december 1998 utsågs Vancouver till Kanadas kandidatstad för spelen 2010 och John Furlong var med under hela resan. Först ledde han kampanjarbetet i Vancouver-Whistler 2010 Bid Corporation och sedan blev han vd för The Vancouver Organizing Committee for the 2010 Olympic and Paralympic Winter Games (VANOC).

I boken berättas om strategier och möten, bland annat hur man under två års tid jagade röster vid olika idrottsevenemang världen över. Furlong tog också kampanjorganisationen genom en folkomröstning 2003 som visade att 64 procent av Vancouvers invånare var positiva till stadens OS-ansökan. Några månader senare samma år tilldelades man 2010 års vinterspel i konkurrens med Salzburg och Pyeonhchang, och där det visade sig att ansträngningarna att vinna Europas röster var avgörande när Salzburg slagits ut i den första röstningsomgången.

Vancouver hade en tydlig vision; det skulle bli hela Kanadas spel och man skulle få hela befolkningen med sig (även de franskspråkiga delarna av landet). Visionen att det skulle bli hela Kanadas spel var framgångsrik och bidrog också till trissa upp beloppen i sponsorkontrakten. Till exempel betalade Bell Canada 200 miljoner dollar för att bli officiell telekommunikationspartner, det största enskilda sponsorkontraktet någonsin i OS-historien, sommar som vinter. Genom tuff budgetkontroll klarade sig VANOC även helskinnade igenom den ekonomiska krisen som drabbade världen.

En OS-organisation växer efterhand och när OS drog igång var man över 1.300 heltidsanställda plus 25.000 frivilliga funktionärer – ”Blue jackets”. När allt var klart efter mer än ett decenniums förberedelsearbete började invigningsdagen i en ofattbar tragedi i och med dödsolyckan i rodelbanan, något som även präglade de kommande 16 dagarna.

Men i takt med att saker fungerade som de skulle och Kanadas guldmedaljer rullade in blev det ändå mycket lyckade spel. Succén var fullständig för en hel nation när Sidney Crosby gjorde Kanadas segermål mot USA i hockeyfinalens förlängning. IOK-presidenten Jacques Rogges slutbetyg på Vancouver 2010 löd: ”Excellent and very friendly games.”

----------------------------------------------------------------

Fotnot: Samtliga böcker finns att köpa i nytt eller, för några dollar, i begagnat skick på Internet. Till exempel på Amazon. Gerhard Heibergs bok är på norska, de övriga på engelska. Översättningarna av de inledande citaten är gjorda från engelskan av artikelförfattaren.

Av: Lars Ingels, SOF-medlem och författare till boken ”På snö och is, boken om vinterspelen”.